MIN UPPVÄXT

 

När vi var ute, jag och mina föräldrar och jag ”tolkade” det som sas, sa alltid folk. Vad ska du bli när du blir stor? Åh vad du är duktig! Ganska tjatigt i längden då jag själv inte tyckte det var något speciellt.

 

Jag föddes av döva föräldrar i en liten stad i Norrland, Örnsköldsvik, för 54 år sen. Jag har inga syskon. Jag tjatade ofta om att jag ville ha syskon men mina föräldrar skyllde på varann eller på tiderna. De hade det väldigt knapert och vågade inte skaffa ett barn till. Jag minns inte så mycket av uppväxten. Det jag kan komma ihåg var att jag var vetgirig och oerhört nyfiken och dominerande över mina föräldrar. Jag växte ifrån dem snabbt. Jag fick tidigt bestämma och utnyttjade varje tillfälle till att spela ut mamma och pappa mot varandra

.

Pappa jobbade som skofabriksarbetare och mamma som sömmerska. Hon arbetade på en syfabrik och på hotell. Jag minns att jag fick ofta följa henne på jobbet. Hon arbetade även på stan hotell med att diska och skala potatis. En tid var hon sömmerska i hemmet. Hon hade eget. Men det gick inte så bra så hon fick lägga ner. Hon kunde inte ta betalt och blev inte färdig i tid. Samma med min far, han arbetade på skofabrik men han har berättat att han hade eget skomakeri och en springpojke men han fick aldrig betalt eller sällan så han blev tvungen att stänga. Sedan arbetade han under många år på en skofabrik tills han blev sjuk och började han på Hägglund och Söner som postbud, det jobbet var inte lika stressigt som skofabriksjobbet som skulle gå på ackord. Men lönen räckte inte till så han arbetade extra som tidningsbud på morgnarna. Mitt minne av honom är att han arbetade jämt.

 

Min uppväxt var ganska bra. Jag var ofta hos mormor, hon var ensam (då morfar dog när jag var 3 år) och min moster Greta och hennes familj. Där trivdes jag väldigt bra. Jag tror det berodde på att de hörde och kunde prata med mig. Jag hade några grannar som jag ofta var hos. En tant som bodde vägg i vägg med oss. Jag kallade henne tant Anna. Hon hade alltid tid med mig och vi pratade ofta och hon var mitt stöd när mamma o pappa var borta på kvällarna. De gick ofta på bio och då kunde jag banka i väggen och prata med henne. Det var ett äldre par som bodde i ett grannhus där jag också var och hälsade på ofta. De uppfostrade mig, talade om vad som passade sig och inte. Jag tyckte mycket om att lyssna på radio och hade den alltid på. Jag fick min första radio när jag var 1.5 år. Det var en familj som mina föräldrar umgicks med som gav mig den. De tyckte det var så tyst hemma att de tyckte jag behövde den. Vad jag inte minns är hur jag startade den. Jag minns hur den såg ut. TV fanns ju inte då på den tiden. Som jag sagt så var jag ofta hos mormor hon bodde 3 km utanför stan och mamma cyklade dit eller åkte spark på vintern.

 

Min pappa.

 

Min far heter Hilding Nylander och är född 1909. Nästa år blir han 90.

Han föddes i Ramvik, 3 mil norr om Härnösand. Han blev döv genom hjärnhinneinflammation vid 3-4 års ålder och växte upp på en bondgård. När det blev dags att börja skolan vid 7 år så sattes han i en skola för hörande. Där försökte han hänga med så gott det gick. Han räckte upp handen när de andra gjorde det och var mycket duktig på att rita. Men det upptäcktes snart att han inte kunde höra så pappan tog honom till dövstumsskolan i Härnösand. Han ville inte vara kvar på skolan så när de tog honom till tandläkaren så rymde han hem på järnvägsspåret. Det upprepades flera gånger. Han hjälpte till på bondgården hemma efter skolan och arbetade i skogen och på olika vägarbeten.  Hur han träffade mamma vet jag inte. Men jag vet att han cyklade till övik för att träffa henne och den vägen är 9 mil enkel väg.  De arbetade på en skofabrik i Nordmaling och flyttade sedan till Ö-vik.

 

Där öppnade han eget, ett skomakeri. Men det gick bara några år då det var svåra tider och folk hade inte råd att betala, han hade en springpojke som hjälp och kunde inte betala honom.  Så han la ner verksamheten och började på skofabrik som fräsare.  När han blev sjuk av stressen på skofabriken så började han på Hägglund och söner i Gullänget, där delade han ut post inom fabriken. Jämsides med det så delade han ut tidningar på morgnarna. Han fortsatte med det efter pensioneringen och efter att ha flyttat till Örebro, 1975.

 

Min mamma

 

Hon hette Dagny och var född Eliasson. Hon föddes 1913 på Burön, en liten ö utanför Ö-vik, och dog 1995 i Örebro. Hon blev döv därför att hon hade navelsträngen runt halsen och av syrebristen som uppstod så blev hon döv eller gravt hörselskadad. Hon kunde uppfatta ljud, och när hon fick sin första hörapparat fick hon en smärre chock. Hon hade nämligen tagit på sig den och gick efter en stund in på toaletten och när hon spolade skrek hon högt, då ljudet hade varit så högt att det gjorde ont. Hon gick på dövskolan i Härnösand och därefter på Tysta Skolan i Stockholm, där hon fick lära sig hushållsgöromål m.m. under tiden på dövskolan så fick hon lådor med godis från sin far som var grosshandlare. Det förstörde hennes tänder då hon borstade tänderna mycket för mycket (detta enligt henne själv). Hon gifte sig med pappa 1939 när hon var 25 år. Jag föddes när hon var 31 efter en svår förlossning. Hon kunde uppfatta ljud. Och pratade rätt så bra. Åtminstone tyckte jag det. Hon var utåtriktad och hade lätt för att få kontakt med andra än döva. Jag minns henne som glad och positiv även om jag ibland tyckte hon var jobbig. Jag tyckte inte hon var vuxen. Min uppfattning är att hon var lyckligt omedveten om ansvar och plikter. Hon gjorde det hon skulle och så men drogs åt det som var lättsamt och roligt       det spelade ingen roll om det kostade pengar. Hon gjorde sig skyldig och pappa fick betala. Det sorgliga är att det verkar vara ärftligt puh. Åtminstone till en del. Jag följde alltid min mamma överallt och när hon handlade och inte kunde betala var det jag som fick tolka och fråga om vi kunde betala sen. Detta var det värsta jag visste när jag blev större så vägrade jag följa med. Jag fick ofta vara med och tolka när mamma och pappa skulle prata med vuxna. T ex när vi skulle flytta från vår etta som låg vid Glasmästeriet. Så fick jag följa med till ett kontor och träffa en massa farbröder som jag såg det. Där glömde de bort mamma och pappa och bara pratade med mig. Vi fick en lägenhet så något måste jag ha lyckats med där. Jag tror att jag var ungefär 10 år när detta hände.  Kanske äldre jag minns inte, det jag minns är att jag tyckte det var obehagligt.

 

Mamma och pappa var ofta på bio, de fick ofta gå gratis då den som skötte bion tyckte synd om dem eller så fick de gå två på en biljett. Jag vet inte om detta gällde alla döva eller bara dem. Det hände ganska ofta att vi hade fester hemma. Spritfester eller riktiga fyllefester. Då i början tyckte jag att det var roligt men så småningom  blev det trist då alla blev redlösa. Vi var borta på fester och ofta hände det att jag fick hjälpa till att få hem mamma eller pappa. En vinter fick jag dra mamma på sparken hem det var hemskt och jag var ohyggligt arg.

 

I och  med att mamma var så dålig att hushålla med pengarna så var vi ofta utan pengar och mat. Mormor fick ofta rycka in och hjälpa till. Hon var oerhört snäll och jag tyckte mycket om henne. Även om jag när jag gick i skolan och växte upp tyckte att hon la sig i lite för mycket. Men nu vet jag att det var av omtanke. Jag var ofta hos mormor och min moster Greta på helgerna. Jag älskade att vara hos dem då det fanns barn där och de pratade. Jag tyckte mycket om att prata med hörande och jag gick i scouterna och även i söndagsskolan i första hand på Frälsningarmén, men jag gick runt och var med i flera olika kyrkor, jag sökte gemenskap, men tyckte inte jag kände mig hemma, det var bäst hos Frälsis.

 

 

De bosatte sig i Nordingrå efter giftermålet och arbetade på en skofabrik där. Därefter flyttade de till Ö-vik och pappa öppnade eget. Mamma var hemma ett tag då jag föddes och sedan arbetade hon på syfabrik där de sydde konfektionskläder, klänningar och dyl.  Hon arbetade också på olika hotell i stan.

 

Vi bodde först i Domsjö, en liten ort utanför Ö-vik, där bodde vi i en liten stuga. Därefter flyttade vi in till stan och bodde på Köpmangatan 13 i ett rum och kök. På gården fanns ett glasmästeri, de ägde huset vi bodde i. Ägarna bodde i ett hus bredvid och jag var ofta där och hälsade på som barn. De var mycket snälla mot mig. Det   fanns en hel del uthus på gården och ett utedass, då vi inte hade toalett inomhus. Det var inget vidare att gå på dass på kvällarna, vi hade potta så att jag slapp gå ut då. huset bredvid oss eller det som låg till vänster hade en stor fin trädgård och då det fanns barn i huset där så var jag ofta där och lekte. Jag kommer inte ihåg vad de hette, bara att de var yngre än jag. Bakom uthusen fanns det en smyg och när den slutade så fanns där ett åkeri och där fanns det 2 pojkar ungefär i min ålder. På gatan i övrigt fanns det flera barn så det fanns en del att leka med, men det var inte alltid man var fin nog att leka med. Min bästa kompis från den tiden hette Vanja och hon bodde ett par hus från där jag bodde.

 

Barndomen

 

Jag var mycket tidig i min utveckling. Jag har förstått det nu. Jag var bara 4 år när jag åkte buss själv första gången och jag tecknade på dövföreningen under lucia och liknande. Jag fick mycket uppmärksamhet och trivdes med det  samtidigt som jag var mycket blyg. Jag var mycket nyfiken och ville ofta göra som mamma gjorde. Mina första tre år växte jag upp i Domsjö , som ligger några kilometer utanför Ö-vik.

Jag var ofta hos mormor, morfar dog när jag var 3 år så jag minns inte så mycket av honom, och mina mostrar Greta och Anna. Jag var mest hos Greta. Mamma föddes ju på en ö som hette Burön, där hade vi släktingar och Greta var där ofta och hyrde till att börja med ett litet hus (bagarstuga) där till sin familj och där fick jag vara ofta och jag lekte med mina kusiner Lennart och Eva. Jag fantiserade mycket och som jag berättat så bodde vi på ett Glasmästeri och jag besökte grannarna. Jag har ett starkt minne av en damfrisör, mamma gick ofta till henne och gjorde sig fin i håret. Jag älskade att följa med och jag fick hjälpa till med att plocka ut rullar ur håret och sopa golvet. Min dröm då var att bli damfrisörska. Jag kunde emellertid aldrig genomföra min dröm då damfrisörskorna handskades med olika sorters vätskor och jag hade eksem på händerna så det var kört redan från början. Jag tyckte ju om att göra som mamma. Där vi bodde på glasmästeriet var det ett rum och kök. Vi hade inte varmt vatten och inte toalett inne utan dass på gården. Vedspis och i övrigt bestod lägenheten av ett rum och ett kök. Pappa sov i köket och mamma och jag salen som man sa då (finrummet). Jag tyckte om att hjälpa till och en gång innan jag börjat skolan så ville jag tvätta dockkläder, mamma tvättade också. Hon värmde vatten på spisen och kokade också kläder. Jag ville göra samma sak och jag ville göra det själv. Då hände det att jag halkade på pallen som stod på för att nå och brände mina händer. Det tog väldigt lång tid innan de läktes och var säkert mycket plågsamt. En anna gång var vi hos mormor. Mamma cyklade och jag åkte bakpå. Vi åkte förbi en kiosk. Jag ville ha godis, jag fick ofta det jag pekade på, mamma hade inga pengar så hon ruskade på huvudet och fortsatte. Jag skulle ha godis, jag trodde henne inte. Så jag försökte bromsa cykeln genom att sätta in fötterna i hjulet. Men då hon fortsatte att cykla åkte foten in i hjulet och fastnade. Folk kom springande och stannade henne då hon inte kunde höra att jag skrek av både ilska och av att det gjorde ont.

 

Skoltiden

 

Jag har många goda minnen från skolan. Jag trivdes alltid bra där. Antagligen för att jag hade rätt lätt för mig. Jag fick gå i en barnträdgård när jag var några år eftersom mina föräldrar var döva. Det måste ha varit väldigt ovanligt för den tiden. Jag minns emellertid inte något från den. Däremot minns jag när jag började i första klass. Jag var stolt och mycket lycklig. Det var helt otroligt tyckte jag.

 

När jag gick i sjätte klass så hade jag sökt till realskolan men kom inte in, bara på reservplats. Jag minns att jag kom hem en dag från skolan och vår granne kom in och berättade att jag skulle börja i realskolan att jag kommit  in och skulle infinna mig där nästa dag. Jag jublade. Det måste ha varit svårt för mina föräldrar för vi hade det fattigt och på den tiden fick man betala för böcker och allt när man gick i realskolan. Men på något sätt fick jag gå och jag klarade mig bra. Hyfsat i alla fall. Jag var mycket förtjust i matematik och hade bra betyg där. Efter realskolan började jag arbeta på Hägglund & Söner i Gullänget. Det var en fabrik som tillverkade bussar och dylikt. Jag började som tidskrivare och trivdes rätt bra med det men ville läsa vidare och sökte in på Handelsgymnasiet.

 

Jag hade sett i tidningen att man skulle öppna en filial till Handelsgymnasiet i Sundsvall i Ö-vik. Det passade mig bra så jag sökte och kom in. Min lycka var enorm. Jag började och fick för mig att jag skulle flytta till Sundsvall efter 1:a året egentligen var det så att sista året, den var 3-årig, skulle man avsluta i Sundsvall. Men det ville inte jag utan jag sökte och fick flytta över till Sundsvall. Om det var bra eller inte vet jag inte. Men jag tog min examen 1965 och var lycklig.

 

Hösten 65 började jag i Husum på sulfatfabriken som personal-sekreterare åt personalchefen och trivdes bra. Jag hade en dröm när jag växte upp att jag skulle bli lärare för döva, eller konsulent för döva. Jag ville gärna arbeta med döva. Jag har ju fått tolka lite då och då åt föräldrarna och när dövföreningen gjorde utflykter hjälpte jag gärna till men det var ju alltid på mina premisser. Det var aldrig någon som tvingade mig.

 

Sveriges dövas riksförbund

 

När jag jobbade i Husum så hade jag sett i SDR-Kontakt att man behövde en tolk, sekreterare på kontoret i Borlänge. Ansökningstiden hade gått ut så jag ring de till Hugo Edenås och hans dotter svarade och då fick jag beskedet att tjänsten var tillsatt. Så då fick det bero. Men efter en tid fick jag ett brev där det stod att om jag fortfarande var intresserad av tjänsten så var jag välkommen att höra av mig.

Jag åkte ner och tittade på jobbet och träffade Hugo Edenås, Lars Kruth och fick jobbet. Den 1 juli började jag i Borlänge. Jag tyckte då att jag hade flyttat enormt långt söderut. Efter att ha bott där ett tag så ändrades den uppfattningen.

 

Jag anställdes som tolk, sekreterare, allt i allo. Jag fick göra allt, jag skulle ju kunna allt för jag var hörande. Det sas inte, men det var en känsla jag hade för jag hade den med mig hemifrån. Jag klagade inte över den känslan. Den var ju naturlig och jag var inte medveten om den.

Jag hade gått redovisningsteknisk linje på handelsgymnasiet så jag fick sköta bokföring, vara sekreterare, svara i telefon, sköta alla förekommande uppgifter på ett kontor samt att tolka. Det viktigaste när jag anställdes var mina teckenspråkskunskaper.  Jag träffade då Lars Kruth och Hugo Edenås, om det var några fler minns jag inte men jag tror inte det, jag pratade en stund med dem på teckenspråk (båda är ju döva). De blev nöjda och anställde mig.

 

På den tiden fanns ingen tolkutbildning, det var livets skola som gällde. Min erfarenhet av tolkning var inte stor, men jag var ung och ville lära mig. Jag fick då tolka telefonsamtal och det som var svårt med dem var när Hugo Edenås, som var kanslichef, var arg på den person som vi pratade med. Jag försökte vara diplomatisk och släta över, men den andra person hörde ju honom oftast. Jag tyckte det var svårt att låta lika arg. Jag fick också tolka en hel del sammanträden med olika myndigheter och de flesta låg i Stockholm. Så en dröm uppfylldes för mig när jag fick åka till storstan för första gången, det blev väldigt många gånger efter det. Vi åkte oftast tåg och jag var väl inte alltid i god tid men jag hann alltid. (som jag minns i alla fall). Det gjorde att de som åkte med mig blev oroliga, man jag var alltid lugn. På sammanträdena var man ensam som tolk, det var inte tal om annat.

 

Jag var alltid med och tolkade. Jag fick även tolka åt döva i Dalarna, vid t ex läkarbesök, besök på arbetsplatser. Alltid i samråd med Astrid Fredriksson, som då var anställd som tolk åt dövas förening. SDR ordnade många kurser och där tolkade jag. Jag var även tolk på en utlandsresa till Rimini i Italien. SDR brukade på den tiden ordna utlandsresor för döva och så även 1967 då jag var med som tolk och allt i allo.

 

När jag började på SDR var jag 22 år och mycket naiv och oerfaren. Jag hade ingen föreningskunskap, det hade varit bra att ha. Men jag blev inslängd i ungdomsverksamheten för döva i Sveriges Dövas Ungdomsförbund.

 

Jag bodde i Borlänge under tiden 1966-1969, då umgicks jag med både döva och hörande. Vi var ett gäng som höll ihop och hade roligt. Bl a firade vi lucia en gång med att vara uppe hela natten och för att klara nästa dag så lussade vi även för chefen Hugo Edenås tidigt på morgonen. Min kusin Eva och jag delade lägenhet i Borlänge, hon är också från Ö-vik och hon flyttade ner tre månader efter mig och hon arbetade också på SDR.

Den här tiden på SDR var  oerhört lärorik för min del. Jag arbetade som sekreterare och även med bokföringen. Alla tänkbara uppdrag på ett kontor. SDR-kontoret ansvarade även för SDR-Kontakt. Så man fick även korrekturläsa. Titta på hur tidningen såg ut. Då fanns det två delar av tidningen. En som var mer politisk och var förbundets ansikte utåt samt en medlemstidning. Där alla döva fick skriva och det döva skrev fick jag skriva om till svenska. Det var inte så lätt alla gånger att förstå vad som skrivits.

Jag blev kvar på kontoret i cirka 3 år. Jag började 1966 och det året flög jag för första gången i mitt liv. Jag besökte Stockholm för första gången och nu skulle jag till Köpenhamn. Jag var med som tolk till Edenås och Kruth. Vi skulle till ett 100-års jubileum där och det var verkligen svårt då jag inte förstod danskan så bra då. När döva tecknade gick det bättre. Flygresan var ett äventyr i sig. Vi flög från Borlänge i ett litet plan med bara 7 platser och efter en gropig luftfärd så landade vi i Karlstad eller Göteborg där vi bytte till ett större plan som gick till Köpenhamn. 1967 blev ett år med ännu mer äventyr för min del. Jag ordnade då en resa till Rimini med ett antal döva och var med som tolk och ansvarig. Eva min kusin var medansvarig. Resan gick i SDR:s regi. Jag tror det var ungefär 20 döva med i olika åldrar. Bl. a 2 tonåringar som var helvilda, det var ett syskonpar, en pojke och en flicka. Flickan var blond så italienarna blev mycket intresserade. Brodern försökte hålla rätt på henne så gott han kunde. Det var också med en man med epilepsi, som inte fick dricka, men som började direkt på planet ner. Och vid hotellet så gick han till stranden på en gång. Reseledaren kom till mig och sa att en av deltagarna gått till stranden naken. Jag blev chockad och kunde inte förstå att han gått naken. Men det visade sig att han hade bara shorts på sig och på den tiden fick man inte gå med bar överkropp. Kvinnorna fick inte gå i bikini på stan. Det var bara på stranden man fick var klädd så. Vi gjorde en del utflykter och vid en heldagsutflykt till Turin så försvann en av de döva. Han var lite äldre och jag kände honom från min hemstad. Vi letade överallt men kunde inte finna honom. Vi var ju inte ensamma så vi var tvungen att åka utan att hitta honom. Det var svårt. Men reseledaren polisanmälde händelsen och polisen skulle hjälpa oss. Turin låg 20 mil från Rimini så det kändes extra oroligt. Vi kollade varje dag om han kommit till rätta men inget hördes från polisen. Efter 3 dagar dök han upp på hotellet. Det visade sig att han gått till Rimini. Han hade försökt lifta men det var nästan ingen som ville eller vågade ta upp honom. Det var mycket skönt att han kom tillrätta. En stor sten föll och vi blev alla glada.

Resan gick bra och man fick mersmak på att följa med som tolk på semester resor.

Jag var ju anställd som tolk och jag gick även följa med på Världskongressen i Warzava i Polen som tolk. Vi hade med en man som kunde engelska bra och som skulle vara min tolk. Men det visade sig att det var så mycket fackspråk så det var oerhört svårt att hänga med. Dessutom satt vi i bänken och försökte göra något där. De döva som var med fick titta på de tolkar som tolkade internationellt. Det var en spännande resa och idag skulle man väl inte hoppa på något sånt men jag var ung och  nyfiken på allt så man tackade ja till erbjudandet. Det var kongress i Luleå för SDR och där var man med och jobbade. Då när jag jobbade för SDR så var jag med och hjälpte till med pappersarbete samt tolkade när det behövdes.

Leksand hade en konferens också årtalet måste jag kolla upp, men jag tror det var 67 också. Det var på kommunalhuset och jag och Astrid tolkade vi hade kulladräkt på oss och det var trevligt. Jag tolkade inte bara i konferensen utan även om det hände något runt om. Denna gång blev jag kallad till sjukstugan då en man dött och hans fru skulle komma dit, även döv. Det var svårt, jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag hade aldrig sett en död förut och nu skulle jag tolka och vara med där frun var. Det gick och jag tänkte inte så mycket på det då. det är först nu efteråt som jag börjat fundera.

Jag fick även mitt persontecken detta år. Det var när Dalabygdens döva ungdomar var på väg till Stockholm på ungdomsläger, vi åkte buss och Kruth var med i bussen och han frågade vilka som hade tecken och så fick vi våra tecken. Jag hade örhängen som såg ut som små fotbollar som hängde och dinglade. Därav mitt tecken.

Den här tiden var det också så att både SDR och Dalabygden ordnade kurser på Carlborgsons gård. Det var kurser i föreningsteknik, röda korset, m.m. jag var ofta med och tolkade på dessa. Jag minns att jag tolkade ensam och om jag var trött så fick jag sitta och det kan inte ha varit speciellt effektivt eller bra. Koncentrationen måste ha avtagit på slutet. Jag minns min första tolkning på Carlborgsons gård efter att jag börjat på SDR. Det var Ulla-Bell Thorins mamma som föreläste och jag tolkade och jag minns att det var några tecken som de döva hade svårt att uppfatta då jag kom från Ö-vik och hade tecken som var typiska för Norrland och dövskolan i Härnösand, mina föräldrar hade ju gått där. Bl a tecknet för sakta. Jag tecknade det som gubbe.

 

Sveriges dövas ungdomsförbund

 

SDU har liksom SDR betytt mycket för mig. Där fick jag min förenings-skolning. Som jag sa så skulle jag bara kunna eftersom jag hörde. Det var ju inte sant, men det jag fick göra var att ta reda på hur det skulle vara. Jag fick fråga andra eller läsa mig till saker och ting. Ibland gissade jag nog. Och inom styrelsen så hade vi våra duster. Vi var aktiva och ordnade mycket kurser och konferenser för döva ungdomar. Det var riksungdomsträffar, läger kurser m. m. Det blev också 2 resor utomlands. En till Paris och den andra till London. Jag tolkade båda. Språkkunskaperna var så där men jag hankade mig fram med att blanda alla språk jag kunde. Teckenspråk, franska, tyska och engelska. Det gick faktiskt och roligt hade vi. Under resan till Paris hände en del roliga saker. När vi i Paris var ute och åt, vi var 20 st, och skulle betala så tog det ungefär 2 timmar innan vi hade betalt. Alla skulle ju betala själv och kyparen var inte glad åt oss. Vi var även och tittade efter Marcel Marcaux men han hade semester så vi fick inte möjlighet att träffa honom.  Men dövföreningen var vi till och det var intressant. Londonresan var speciell för där hände saker som jag var för naiv för att begripa just då. Där var vi runt och besökte dövskola och dövförening. På dövföreningen bestämdes det att vi skulle hem till en döv och titta på film. Det var en i svenska gruppen som hade haft filmen med sig. Väl där och vi skulle titta fick vi en chock, det visade sig vara en porrfilm. Vi hade åkt båt till England och på ditresan var det stormigt. De flesta mådde dåligt men inte de döva. Hemresan blev lugnare men när vi skulle gå genom tullen så blev en av de döva stoppad av tullen. Jag såg hur de öppnade väskan och såg 4 flaskor. Jag var på väg fram för att tolka, men hejdade mig och tulltjänstemannen som inte fick kontakt med den döve viftade iväg honom.

 

Folkhögskolan

 

Under tiden på SDR, så fick jag min första son Ulf, och  under min mammaledighet så blev det en enorm turbulens på SDR. Hugo Edenås slutade efter anklagelser och mycket storm. Efter mammaledigheten började jag på Carlborgsons gård, jag hade innan även skött bokföringen för Carlborgsons gård och tolkat kurser som ordnades där. 1969 på hösten började folkhögskolan sin verksamhet. Men först gick jag själv kurs där. Det var den första tolkutbildningen på 6 veckor.

 

Tolkutbildningen

 

Under tiden jag arbetade på SDR så fördes en intensiv debatt med Socialstyrelsen och Skolöverstyrelsen om att döva behövde socialkonsulenter. Men det gick inte så bra, men vågade inte satsa på detta för de döva för man var rädd för att då skulle alla andra handikapporganisationer komma med liknande krav. I stället bestämdes att man skulle begära att få tolkar för döva. Detta gick bättre och den 16 maj 1968 kom ett beslut om att landstingen skulle ordna med tolkar för döva.

 

Landstingen började inrätta tolkservice runt om i landet. Först ut var Stockholm.

 

I och med detta så började man med tolkutbildningen SÖ anordnade den och Lars Kruth satt med i den grupp som tog ut de sökande. När han kom tillbaka  från det mötet så sa han att jag kommit med och jag var jätteglad. Det skulle bara var 10 deltagare den första utbildningen och deltagarna skulle spridas över hela landet. Jag tyckte det var självklart att jag skulle gå jag jobbade ju på SDR. Men när jag fick beskedet från SÖ så visade det sig att jag inte kommit med, man hade valt Astrid som arbetat längre tid utan utbildning. Det var ju rätt också men jag tyckte att jag som anställd av SDR måste ju ha utbildning så sagt och gjort. Jag ringde upp SÖ, Barbro Carlsson, och sa att jag tyckte det var viktigt för mg att få gå utbildningen. Hon sa att jag också fick gå som 11:e person.

Det sas att vi fick en kulturtolkutbildning. Det vi fick var en utbildning i teckenspråk. Vi gick igenom den bruna teckenordboken från pärm till pärm och kommenterade den dessutom hade vi en hel del föreläsningar som vi tolkade (utan kommentarer). Lars Kruth var med och lyssnade på dessa och då fick vi tolka (obs det var helt frivilligt). Vad jag minns är att vi var kanske 5-6 st som brukade tolka. Då sas det inget om att man inte fick tolka för att kunna delta. Vi tolkade även en kurs som gick parallellt med vår utbildning. Vi hade en inspelning på video och det var en enormt gammal apparat med band som man snurrade upp på videobandspelaren på samma sätt som man gjorde med de gamla bandspelarna på ljud.

Vår utbildning omfattade 6 veckor fördelade på 2 veckor i Leksand därefter 2 veckor i Stockholm (vi bodde på hotell Malmen) och avslutades med 2 veckor i Leksand. Det vi fick på vår utbildning var en hel del fakta   via föreläsare. I Stockholm gjorde vi en hel del studiebesök. Bl a besökte vi Manillaskolan och ABF och dansinstitutet och vi hade en talpedagog som försökte rätta till våra röster. Hon tyckte att en av oss (Börje Bergström) borde bli operasångare.

Efter dessa 6 veckor så tyckte vi att vi ville ha en intresseförening för tolkar och då bildades SDF (Sveriges dövtolkars förening) den 14 maj 1969. Vi var 12 personer från början och har under tiden vuxit och ändrat namn till STTF.

Folkhögskolan i Leksand startade hösten 1969 och jag började arbeta där som tolk och allt i allo. Jag var tolk, kurator, fixare, hade jour m m.

Vi var 2   tolkar och den andra tolken var Margit Norin hon var kvar ett år året efter kom Stig Lövborg. Första året på folkhögskolan som kom att heta Västanviks folkhögskola deltog 14 elever och andra året kom det till några till.

 

ÖREBRO

 

Jag flyttade till Örebro efter 2 år på Västanvik. Jag hade träffat min blivande man Christer och han skulle börja på gymnasiet i Örebro och jag hade sökt till socionomutbIldningen och kommit in i Örebro  så i aug. 1971 så flyttade vi.

 

När vi flyttade till Örebro så hade vi tänkt flytta tillbaka till Leksand eftersom vi trivdes så bra där.

 

Det blev inte så.

 

 

 

karinronnmark.se © 2007 • Privacy Policy • Terms of Use

www.karinronnmark.se